Det enda minne jag behåller från mina tonår är kromstålrevolvern Colt kaliber 38 som min morbror hade lämnat till mig som arv tillsammans med en bröstammunitionsgördel vars läderstropp gick två gånger runt om min kropp, som då var mindre muskulös och mer benig tack vare livets svårigheter, än idag.

Att jag sov beväpnad säger allt. När jag på morgnarna vaknade av min mors skrik brukade jag leka med revolvern och betrakta den mot ljuset som trängde igenom fönstret. Jag var besatt av dess form och storlek, utan att fatta hur ett så vacker objekt kunde bli farligt. Jag brukade smeka kolven, vrida trumman mot handflatan och rikta pipan mot tinningen, som när man spela rysk roulette.

-Sikta inte så, det du har i händerna är ingen leksak! -brukade min mamma skrika från andra sidan dörren.
Så brukade din morbror göra och så dog han. Ett skott i huvudet gjorde slut på hans liv…

Då brukade jag ta revolvern från tinningen och siktad mot väggen istället. Jag gillade att föreställa mig att med en enda skott få min fiendes hatt att flyga i luften. Sedan blåste jag röken från pipan och snurrade revolvern runt fingret som cowboys brukade göra och stoppade den sedan i dess svarta ammunitionsgördel av läder.

Ibland, utan att ens ha byxorna på gick jag fram till fönstret och siktade mot den första som kom förbi, härmade kulans knall med munnen och låtsas sköta sex skott. Under tiden hördes min mammans röst från köket. Hon pratade med sig själv, som hon gjorde varje morgon.

Med tiden blev revolvern en amulett mot faran. I dess närvaro kände jag mig modigare och säkrare. En dag, medan jag fortfarande låg i sängen med revolvern mot tinningen tryckte jag utan avsikt in hanen och kulan gick igenom mitt huvud från ena sidan till den andra. Blodet flödade och livet fastnade mellan mitt brösts väggar.

När min mamma kom tillbaka från marknaden och kände på sig att jag fortfarande låg i sängen och stirrade på taket från revolverns sikte, tittade hon in i rummet och sade:

-Dags att gå till skolan….

Jag hörde rösten som i sömnen, grep revolvern som ett barn som kramar sin nalle och med revolvern laddad med djävulens händer förberedde jag mig att ta emot döden.

Besvärad av min tystnad kom min mamma in i rummet. Hon prövade sin auktoritet och bestämdhet och sade energiskt:

-Sluta lek med revolver och låtsas inte att du är död!…

Men när hon såg blodet som rann mellan golvets plankor skrek hon och darrande som gelé och bland snyftningar sade hon gång efter gång:

-Vad var det jag sa?!… Vad var det jag sa?!…